Mellanomgång i Karlstad
Deltävlingen i Karlstad höll klart lägre klass än förra veckans tillställning i Leksand. Det är väl en del av förklaringen till att folket valde säkra kort som Kicki Danielsson och Magnus Carlsson. När låtarna sviker får man gå på kända ansikten. Utan tvekan är detta två generationers schlagerlegender. Kicki framförde sin sedvanliga tantschlager, vad medelålders bakåtsträvare brukar beskriva med frasen: ”den låter som en schlager ska låta”. Jag är ytterligt tacksam över att den regeln bara gäller i undantagsfall numera.
Kicki själv är väl snarare föremål för folks medlidande och sympatier, än bilden av en schlagerdrottnings lysande comeback. Carlssons ”Lev livet” var heller inget som stack ut det allra minsta. Extremt grå skapelse för att komma från en klassisk popsnickarduo som Glennmark/Strömstedt.
Den friskaste fläkten i delfinalen var annars Velvet, som nådde andra chansen med ”Mi Amore”. Visserligen var låten en skamlös kopia på fjolårets grekiska europafinalssegrare, men i konkurrensen här lyste den. Nicklas Wahlgren däremot framförde en synnerligen seg låt som hamnade mittemellan, då den saknade både balladens vemod och en minnesvärd schlagerrefräng. Synd att Sonyas eldiga framförande inte räckte till en chans till. ”Etymon” hade potential att i alla fall växa till sig en aning.
När det gäller de tre först utslagna råder det nog stor enighet i schlagersverige. Östen med resten och deras pensionärsmysiga kaffetilltugg kan ses som ett pittoreskt inslag, men håller givetvis inte alls ens i Globen.
Mendez och i viss mån Andres Esteche lyckades bana vägen för latinopop i Melodifestivalen. Sedan tog det tvärstopp. Till stor del beroende på att låtar som ”La chica de la copa” inte alls innehåller samma hitfaktor som ”Adrenaline”, men också på att Pablo Cepeda är ett fullkomligt nytt ansikte. Schlagerframgång kräver nästan omedelbar identifikation, på någon nivå.
The Elephantzs medverkan kan inte tolkas på annat sätt än att Christer Björkman och schlagermaffian ville bredda fältet och visa sig öppna för alla stilar. Att bidraget i fråga saknade just all stil och klass var uppenbart, men någon ska ju komma sist också. Det var ändå något sött över de dansande elefanterna. Man kan dock undra om det inte blev varmt att sitta med kostymerna i gröna rummet under resten av tävlingen?
Bara att hoppas att röstande tittare kommer på bättre tankar när konkurrensen spetsas i finalen. Självklart kommer inte något av de två bidragen från Karlstad att ha en chans i kvalet till europafinalen. En typisk mellantävling. Lena då? Jodå, hon körde som utlovat, och med en smålännings envishet, vidare på sin instakade väg av småbutter och kärv humor. Lysande! Däremot blev det kaffe- och pissepauser under inslagen om mikrofonstativ och tyskbrytande enmansorkester. Gäsp.
